Jakt, fiske, Bär och svamp. Det är mångas ätliga anledning till att vandra ut i skog och mark. För inte så länge sedan var skogen en förutsättning för arbete i skogslandets bygder. Så kom många svenskar i kontakt med skog, djur och natur. Man lärde sig tyda tecken, fågelsång och om flora och fauna. Något som alltid legat oss nära, då det bara är några generationer sedan urbaniseringen tog fart. Numera blir det allt vanligare att landsbygdsbon inte alls har samma förankring till Skog och mark. Det är många gånger bara markägarna förunnat, de som ärvt sina marker och därigenom har en naturlig koppling.

Själv älskar jag att vandra omkring i kultur- och naturmiljöer. Det kan innebära att man bara följer små hundraåriga kostigar som leder till okänt mål. Det kan också innebära att upptäcka torpruiner, stenrösen och gamla jordkällare. Det känns som att återupptäcka det gamla landet som fanns, där skogen idag har tagit vid. Det var en tid då landsbygdsbefolkningen var lika dominerande som stadsbefolkningen är idag. Tänk alla åkrar, ängar och hagar som omgav byarna. Alla skolor som fanns, inte bara i varenda socken, utan i var och varannan rote.

Det är detta Sverige som har format oss alla och som vi romantiserar om när vi vill känna oss så där nationalistiska av oss. Vår längtan till skog och mark beror också på den inspiration som många av våra författare och konstnärer har gett oss. Elsa Beskow, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren är bara några som haft betydelse för hur våran nationella identitet har formats.