Texter av och om Runar

december 26th, 2013

Läs Runars kapitel i jubileumsboken ”20 röster om 20 år” – Sverigedekmokraterna 1988-2008 -

Jag har ända sedan barnsben varit en sann vän av folk och kulturer i allmänhet. För mig känns det lika viktigt att andra nationer bevarar sin särart som att svensk kultur värnas och värdesätts högst inom Sveriges gränser.

Jag har rest omkring mycket både in- och utrikes under mina dagar och bott på många olika håll och kanter. För att smälta in och må bra på bortaplan så måste man rätta sig efter bygdens eller värdlandets normer och värderingar. Man får ta seden dit man kommer. Det ordspråket har jag alltid rättat mig efter när jag varit hemifrån.

Man blir eftertänksam när man är utomlands. Då sätter man plötsligt än större värde på sin hembygd och sitt fosterland. Här hemma kan man klaga på samhället och rådande förhållanden i stort. Men när man väl är utomlands så försvarar man i stället det man hemma klagade på. Man blir patriotisk. Kanske mycket därför att man ser vad bra vi har det här i Sverige jämfört med den levnadsstandard som exempelvis är vanlig i Sydeuropa och framför allt andra världsdelar.

Jag bodde och studerade under ett år i Italien. När jag återvände till Sverige var jag full av tankar, hemlängtan och erfarenheter. Då hade Sverige fått en flytande krona, arbetslösheten hade ökat drastiskt och regeringen hade gett sextiotusen bosnier permanent uppehållstillstånd på ett bräde. Jag beställde faktiskt min första information från partiet några månader efter hemkomsten. Samma år som den invandringspolitiska debatten ströps helt. Året var 1993.

Mitt brokiga förflutna har allt som oftast lyfts fram i media. Under kyrkovalskampanjen 2001 var drevet mot min kandidatur omfattande i Värmländska medier. Fokus riktades mot min person och mycket i mitt liv förändrades då. Släkt, vänner och bekanta som hela tiden funnits där när man levde utanför lagens råmärken. Samma släkt, vänner och bekanta drog sig nu undan eller tog helt avstånd från min person.

Att en före detta buse nu kandiderade för att komma in i svenska kyrkans finrum blev för mycket för vissa. Nu var man som ett lovligt villebråd under denna hetsjakt. Det var förmånligare att figurera i stökiga sammanhang och bryta mot lagen än att engagera sig i kyrkofrågor.

Vad var det då som hände en gång i tiden? Vad var det för hemskheter som berättigade till häxjakt, mer än trehundra år efter häxbålens tid?

Jag sökte mig i ungdomsåren till kamratkretsar som levde ett till synes fritt och bekymmerslöst liv. Där förekom dessvärre mycket fylla och bråk. Det blev några år som kantades av missbruk, brott och straff. Man kan kalla det för ungdomsrevolt. Tyvärr kan man inte få det ogjort. Men det var ändå en lärorik tid som formade min insikt. Man berikades av miljöer och människoöden. Denna tid gav ett samhälleligt perspektiv sett underifrån.

Det är dessa brokiga erfarenheter som gjort att jag nu idag själv har uppdrag åt Kriminalvården som övervakare åt ett flertal klienter. Godkänd av Frivårdsmyndigheten som inget hellre önskar än folk som vet vad det handlar om. Man har kännedom om vilka tankegångar som kan röra sig i en människas inre. Hur en trasig människa fungerar. Vad som fattas och vad som kan föranleda en människas destruktivitet.

Att kunna förmedla stimulans och försöka ta fram intressen och kunskaper hos en människa som kommit ur kurs; det är en viktig ingrediens för att kunna leda in densamma i gemenskaper och samhällsliv igen. De flesta man möter i dessa sammanhang har tappat bort sina intressen och kunskaper på vägen.

Hade jag inte gått igenom detta stadium i mitt liv hade jag inte heller stått på den plattform jag står idag. Allt man går igenom här i livet är ett led i en utvecklingsprocess. Man drar lärdom av livets vedermödor. Alla upplever vi våra ungdomsår. År som vi alla minns som mer upproriska och annorlunda jämfört med åren i mogen ålder. Det var år som vi gjorde saker som vi inte kan tänka oss att göra om. Saker som inte alltid var inom ramarna för lag och ordning.

Jag har alltid varit drivande till min läggning och velat engagera mig. Inte bara sitta i en skyddande bubbla och se på när livet passerar revy. Jag står inte ut med att bara se på när mitt fosterland raseras bit för bit. Rätten att engagera sig i samhällsfrågor måste man få ha oavsett vad man gjort i sin ungdom.

Att angripas av både journalister och medmänniskor på grund av något som hände för ett par decennier sedan och som är ett avslutat kapitel i ens egen historiebok, det är både skrattretande och allvarsamt. När skall dessa människor lära sig att älska, glömma och förlåta? Före detta värstingar som lämnat sin tidigare brottsliga bana och börjat engagera sig politiskt inom riksdagspartierna framställs däremot som föredömen. Då är det sannerligen en merit att ha lyckats med att bryta med sitt liv i kriminella kretsar.

Mitt engagemang för Sverige genom Sverigedemokraterna har spelat en avgörande roll för vändningen i mitt liv. Samma år som jag började verka inom partiet, samma år drack jag min sista droppe alkohol. Partiet gav mig ett stort förtroende och jag har enormt mycket att tacka Sverigedemokraterna för.

Som jag tidigare skrev så tog jag tidigt kontakt med Sverigedemokraterna. Men andra göromål gjorde att engagemanget lät vänta på sig. Det fick mogna några år. Värmland var på den här tiden en vit fläck på partiets karta.

1998 träffade jag vår förre partiledare Mikael Jansson för första gången. Han och ett par medlemmar från Värmland kom hem till mig med lådvis av flygblad, valsedlar och foldrar. Det var valår och jag hade bestämt mig för att engagera mig politiskt. Detta beslut skulle som sagt visa sig ha en avgörande påverkan gällande mitt liv och leverne.

Min dotter Maja-Lisa var ett år då. Hennes tillkomst påverkade min lust för engagemang, när jag insåg vilket land som hon skulle komma att växa upp i. Jag ville att hon skulle växa upp i ett fosterland värt namnet. Det var en viktig anledning till att jag gick med i partiet.

Sverigedemokraterna hade en hårdare fasad och ett mindre polerat inkråm på den tiden. Men den radikala framtoningen lockade mig. Jag såg ett alternativ som ville förändra den utveckling som pågick. Jag kände igen mina egna önskningar i det konservativa partiprogrammet.

Förutom nämnde partiledare så hade jag mycket tät kontakt med de partiorganisatörer som partiet utsett. Tor Paulsson var en osedvanligt drivande kraft som manade på och ordnade stora flygbladsutdelningar i Stockholm med omnejd. Han var väldigt intensiv i sin nära på militäriska framtoning. Men hans entusiasm gav inspiration. De inomhusmöten som arrangerades i Stockholm låg Tor bakom. Dessa möten var hemlighetsmakeri på hög nivå. Partiet nödgades hyra lokaler i falska namn och det handlade om olika träffpunkter med sammanstrålning på hemlig ort.

Ett sådant möte var stormötet i Gubbängen år 2000. Efter mötet räknade jag till 34 polisbilar i omedelbar anslutning till lokalen. Omkring trehundra sympatisörer hade samlats fastän många hade hindrats från att komma till mötet av vänsteraktivister som gått till fysiskt angrepp vid Tallkrogens t-banestation som var en av samlingsplatserna.

När Tor Paulsson och hans styvfar Anders Steen året efter var föremål för uteslutningsärende i partiet för partiskadlig verksamhet, så reste Tor land och rike runt med en protestlista. Detta föranledde också ett fyra timmar långt besök i min lägenhet i Sunne. Tor och en av hans närmaste hade åkt från Göteborg där de träffat andra medlemmar. Jag minns att vi spisade bruna bönor och fläsk under samtalets gång och hade allmänt trevligt med intressanta och minnesvärda diskussioner om politik och organisation. Deras ambition med mötet oss emellan var dels att få min namnunderskrift på listan och dels att få mig över till deras planerade nya parti. Jag minns också Tors genomskinliga misstänksamhet mot eventuellt utplacerade dolda mikrofoner.

Nåväl, de fick naturligtvis ingen namnunderskrift av mig. Efter besöket for de vidare till Örebro för att jaga ihop nya namn till listan. Några månader senare bildade de partiet Nationaldemokraterna.

Tommy Funebo blev partiorganisatör efter Tor Paulsson. Han var en annan givande kontakt som jag knöt i partiet. Han var oerhört allmänbildad, utbildad jurist och ett levande lexikon med svar på det mesta gällande lagar, regelverk och liknande spörsmål. Han fick sparken från utlänningsnämnden där han varit föredragande och deras sakkunnige i ärenden rörande forna Jugoslavien och Balkan. Orsaken till uppsägningen var att han var medlem av Sverigedemokraternas partistyrelse.

Under kyrkovalet stödde och uppmuntrade han mitt arbete hemma i Sunne. Vi gav varandra tips och råd. Vi hade många och långa telefonsamtal där vi utbytte olika erfarenheter. Under denna tid var han ovärderlig både för partiet och för mig personligen. Anledningen till denna herres sorti ur partiet och senare öden är dessvärre en annan historia.

Mitt intryck av Jimmie Åkesson under min första tid i partiet, var att han var en lågmäld men mycket kompetent yngling. Jag insåg tidigt att denne unge man besatte en stor potential. Det mest bemärkande i mina ögon var att han redan i så unga år verkade så vuxen och mogen i sitt uppträdande och sätt att vara, jämfört med andra i samma ålderskategori.

Det dröjde några år innan jag lärde känna Jimmie Åkesson närmare. Han kanske inte var så utåtriktad, men med åren och framför allt efter partiledarskapet så har Jimmie utvecklats stort även på den punkten. Jag satt själv i valberedningen när vi nominerade honom som Mikael Janssons efterträdare. Jag var en av de mest tveksamma till valet av Jimmie som ny partiordförande, helt på grund av hans ringa ålder. Men allt eftersom andra eventuella kandidater diskuterades så utkristalliserade sig nomineringen av Jimmie som det enda realistiska.

Jimmie Åkesson har mer än väl infriat alla förväntningar man kan ha på en partiordförande. Han har alla förutsättningar att bli den mest vältalige och respekterade av samtliga partiledare i riksdagen.

Efter att ha delat ut partiinformation inför valet 1998 så fick vi 68 röster i riksdagsvalet och 73 röster i kommunalvalet i Sunne på enbart partimärkta valsedlar (för mandat hade det krävts det dubbla). Vid denna tid hade inte postverket samlat postlådorna på gatorna så därför fick man vid flygbladsutdelning stanna med cykeln vid varje villa i tätorten. Jag hade också bemödat mig med att dela ut partimärkta kommunvalsedlar med mitt namn ditskrivet till vänner och bekanta. Hela Sunne centrum täcktes med valaffischer. Jag minns att elever hade getts ledigt och kommenderats ut på Sunne för att riva ned affischerna. Valresultatet skvallrade om att endast ett par månaders aktivism räckte för att Sunne procentuellt räknat skulle bli nittonde bästa kommun i hela landet för Sverigedemokraterna. Proceduren upprepades i valet till Europaparlamentet 1999. Nu var vi igång på allvar.

Några år senare samlades postlådorna ihop på gatorna och utdelningen tog hiskelig fart med bil. Utdelning av flygblad med bil var ett snabbt och överlägset sätt som vi här i Sunne bemästrade till fullo. Det har visat sig att en bil kan dela ut flygblad till fem-sexhundra hushåll i timmen i tätort, ibland fler. Jag tror inte att man var så effektiva på någon annan ort på landsbygden. De flesta aktivister ute i landet delade flygblad i villakvarter till fots eller med cykel och man fick höra att utdelning med bil bara var krångligt.

I oktober år 2000 bildade vi partiets första lokalförening i Värmland; Sverigedemokraterna Sunne med sikte på kommunalvalet 2002. Vi bildade lokalföreningen i ett torp vi hyrde av kommunen inför ett femtontal besökare. Nu började vi formligen dränka kommunen med allehanda flygblad. Detta var vida kommenterat i Sunne med omnejd. Nu blev Sverigedemokraternas flygblad heta samtalsämnen bland folk i allmänhet och på insändarsidorna.

Grannkommunerna kom inte heller undan vår framfart utan fick sig regelbundet färska flygblad till livs. Trots incidenter med älg, oframkomlighet på leriga skogsvägar eller avåkningar på förrädiska vintervägar, så blev postlådedelningen också en social mötesplats för några timmars umgänge i goda vänners lag. Man drömde postlådor och kunde antalen utantill på gatorna eller i byarna.

För att nämna någon av de många episoderna så var vi en vinterkväll ute och åkte på en skogsväg i becksvart mörker på flygbladsutdelning. Under vändning backade vi ner i ett djupt dike så att fronten stod rakt upp. Vi fick nog gå flera kilometer efter traktorhjälp. Någon hade under tiden ringt efter polis eftersom rattfylleri misstänktes så vi fick snällt blåsa i alkoholmätaren mitt ute i storskogen.

Kyrkovalet 2001 var en äkta generalrepetition inför kommunal- och riksdagsvalet nästa år. Den storsatsning vi gjorde i Sunne inför kyrkovalet var mäktig. Här lämnades ingenting åt slumpen. Eftersom åldersgränsen för rösträtt var 16 år i kyrkovalet så gjordes ett specialutskick till alla 16-, 17- och 18-åringar i Sunne kommun. Kampanjen gav stora rubriker i läns- och lokalpress, där debatterna och hetsen mot partiet och dess kandidater gick heta. Hatbrev strömmade in. Inslag gjordes i TV:s regionala nyheter och i Värmlandsradion.

Trots alla uppmaningar om att gå ”man ur huse” för att rösta bort Sverigedemokraterna, så tog nomineringsgruppen Sverigedemokraterna plats i Sunne samfällda kyrkofullmäktige med bred marginal. Räknat kommunvis över hela landet så var det bara i Skånska Kävlinge som partiet procentuellt sett hade ett högre resultat i valet till kyrkomötet än i Sunne. Detta blev ett första genombrott i Sunne och Värmland. Det blev stor framgång och en språngbräda inför stundande val. All antipropaganda motverkade sitt syfte.

Ett möte som spelade en avgörande roll för utvecklingen i Värmland var inomhusmötet på Slottsbrons Folkets hus i april valåret 2002. Värd för mötet var lokalavdelningen i Sunne. Talare som bjöds in var bland annat Jan Milld från ”Blågula Frågor” och partiledare Mikael Jansson. Innan mötet började så bjöds det upp till maskerad, trots att ”Tjugondedag Knut” låg tre månader bakåt i tiden. (I framför allt Fryksdalen och Munkfors i Värmland lever nämligen en gammal tradition kvar som kallas ”att gå Knut”, där barnen utklädda till Knutgubbar med masker för ansiktet går ”man ur huse” för att knacka dörr och blir försedda med frukt och godis).

Nåväl, svartklädda med rånarluvor dök de upp med röda fanor, Anti Fascistisk Aktion (AFA). Ett tjugotal demonstranter från Ung Vänster hade också samlats. Men vi hade varken frukt eller godis att bjuda de maskerade snorvalparna på. Polis som var på plats fick extrainkalla styrkor med hundar. Polisen grep alla fjorton av AFA:s aktivister. Min då snart 5-åriga dotter undrade varför de klätt ut sig. Hon sa att hon tyckte synd om dem när polisen grep dem och undrade vad deras mamma och pappa skall säga.

Både Radio Värmland, Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen gjorde fylliga inslag om mötet. Den mediala effekten betydde publicitet. Nyfikenheten på oss ökade bland folk. Nu blev Sverigedemokraterna en realitet i hela Värmland

Nu hade vi sått de frön som förhoppningsvis skulle ge en god skörd under hösten. Men Värmland var tillsammans med Norr- och Västerbotten de enda län som inte tillhörde något distrikt. Under sommaren kallade jag till bildande av ett distrikt i Värmland. Jag valdes till ordförande i en femmannastyrelse plus tre suppleanter. Det var val om någon månad.

Detta 2002 års val blev en stor succé för det nya distriktet Sd-Värmland. Vi tog fyra kommunala mandat i lika många kommuner. Det var bara i Skåne som partiet tog plats i flera fullmäktigen. Enligt länstidningen Värmlands Folkblad så var Värmland landets tvåa i främlingsfientlighet. I efterföljande val har Värmland befäst sin ställning som ett av de framgångsrikaste länen. Exempelvis kom vi efter en mastig kampanj med massor av torgmöten in i elva av sexton Värmländska kommunfullmäktigen valet 2006.

Vi skapade på mycket kort tid en stark organisation i Värmland. Aktivismen med flygblad och medlemsmöten har varit det grundläggande konceptet tillsammans med debatter och insändare i lokal- och länspressen. Att skapa personliga relationer med medlemmarna har visat sig vara A och O för att så småningom få engagerade medlemmar. Vi har varit ett gäng glada amatörer som vuxit med uppgiften i takt med att det Värmländska folket har gett oss sitt förtroende ute i kommunerna.

Men distriktsarbetet i Värmland har långt ifrån varit friktionsfritt. Här har förekommit både uteslutningsärenden och avhopp. I en liten organisation som växer snabbt är det väldigt svårt att hålla rent från bråkstakar, lycksökare och sabotörer. Det finns alltid folk som ser en chans att få ett forum för att nå sina egna syften, vilka de än må vara.

För att vinna terräng i det politiska landskapet eller för sina personliga syften, så har alla tänkbara medel prövats genom åren av sådana mindre seriösa medlemmar. Som ordförande har man högsta ansvar för verksamheten och som sådan får man stå ut med mycken spott och spe. Det kan vara anonyma brev som sänds inom partiet med anklagelser om ens förflutna, privatliv eller de mest märkliga saker. Det kan vara anmälningar och skrivelser till olika myndigheter för att misskreditera och misstänkliggöra. Men sådana ynkliga metoder har både stärkt en personligen och svetsat ihop organisationen som helhet.

Jag måste säga att vi har blivit väl behandlade av andra politiker i Värmlands fullmäktigen. Hemma i Sunne har ett flertal politiker tagit i hand med mig och glatt uttryckt att det var roligt att vi kom in i fullmäktige och att vi har gjort oss förtjänta av detta. Vårt valmanifest i kyrkovalet har berömts av flera ledande politiker. Andra har uttryckt tankar om att framledes ansluta sig till oss. En och annan ryggdunk har det blivit mellan varven om bra skrivna motioner och brinnande engagemang. Men sådant här yttras ju aldrig i offentlighetens ljus.

Efter en valkampanj är man totalt utpumpad. Det tror jag att alla aktivister kan hålla med om. Hela organisationen verkar lamslagen i månader innan tillståndet så sakteliga återgår till det normala. I ett litet parti som vårat görs uppoffringar dag ut och dag in, men under en valkampanj är det totalt. Man går som i trans. Att sedan ha ansvaret för verksamheten, beställningar, anmälningar och inte minst slutresultatet på vilken nivå det än må vara, det sätter en enorm press på dem som leder arbetet.

Det är inte ovanligt att samma person har både ordförandeskap, uppdrag och möten i både fullmäktigen, distrikt och riksorganisation. Detta påvisar graden av uppoffring som gör att andra intressen får stå åt sidan. Att kombinera detta med familjeliv må vara en utmaning med låga odds för separation.

Under EU-valskampanjen 2004 gjorde jag och dåvarande partisekreteraren Jan Milld en turné i Norr- och Västerbotten. Jag hade sedan tidigare kontaktat alla medlemmar i dessa län och knutit kontakter med dem som visat intresse av att arbeta aktivt. Jag arbetade nu metodiskt och strukturerat för bildandet av ett distrikt. Mitt hjärta har alltid klappat för Norrland, så det var med stor inspiration och känsla jag hängav mig åt projektet.

Jag och Jan Milld kompletterade varandra utmärkt. Jag organiserade ihop hela turnén och höll daglig kontakt med medlemmarna längs vårt gatlopp. Andra dagliga kontakter var polisen om mötestillstånden och säkerheten, kommunerna om elförsörjning och lån av ljudanläggningar, massmedia om pressmeddelanden och vandrarhem om logi. Dessutom var jag turnéns filmare och fotograf.

Jan Milld stod för de politiska talen. Han skrev dagliga rapporter för uppdatering på hemsidan om våra förehavanden. Han skrev genmälen på mediala påhopp i Norrlandspressen. Han kunde verkligen konsten att tala, både länge och väl. Folk som kom fram och pratade var imponerade av hans långa och engagerande tal, utförda helt utan manus.

Sammanlagt innehöll turnén två torgmöten i Västerbotten, två i Norrbotten och fem i Lappland. Dessutom fick ett avbrytas i Jämtland på grund av kollapsad ljudanläggning. Det blev minnesvärda upplevelser i framför allt Piteå och Luleå. Den som inte var med kan inte föreställa sig det larm och oväsen som mötte oss på dessa orter. Det var öronbedövande. Enligt Piteå-Tidningen utvecklade sig mötet till den mest högljudda manifestationen i Piteås historia. Faktum är att oljudet var ännu ett snäpp högre i Luleå.

I Piteå anfölls vi med flera försök till fysiskt våld. Ett flertal ickesvenskar gick till angrepp med tillhyggen. Bland annat fick jag sånär en stor metallbricka i skallen, men en polis ryckte undan den aggressive utomeuropeiske mannen i sista ögonblicket. Den som ledde oljudet var en före detta PLO-soldat från Palestina som numera sitter i Piteås kommunfullmäktige för Vänsterpartiet. Denne försökte vid upprepade tillfällen komma förbi polisen för att dunka mig med sin träpåk.

I Luleå var uppemot fyrahundra motdemonstranter på plats enligt polisen. Oljudet var massivt och dränkte alla försök att tala inför folket. Föremål, färgballonger, ägg och tomater kastades hela tiden mot oss under torgmötets gång. När jag resolut grep tag i och förde bort en sabotör som ryckt sönder kontakten till vår strömförsörjning, så blev det uppror av ilska och då försökte ena flanken med en inbrytning, men extrainkallad polis med kravallutrustning och sköldar gick till angrepp med sina hundar och batonger. En slags blandfackla kastades mot bilen. Den antände en buske som fattade eld med kraftig rökutveckling som följd. Nu beordrade polisen oss att åka därifrån då de inte längre kunde garantera vår säkerhet.

Janne fick sånär köra över demonstranterna som spärrade vår väg för att därefter kasta sig över vår bil. De hängde i backspeglarna och sparkade i dörrarna. Bilen var demolerad. Rödfärg och äggula över hela karossen blev till en färggrann dekoration och färgklick på vår fortsatta färd i midnattssolens land. Polisanmälningar gjordes, men som vanligt lades det ned trots att det fanns filmat bevismaterial, både av oss och polisen: ”Brott kan ej styrkas”, hette det.

Jag och Janne bodde hos medlemmar och på vandrarhem under resans gång. Jag kommer aldrig att glömma den Norrländska gästfrihet som vi möttes av i en röd liten stuga i Södra Lappland. Vår hunger efter den långa resan i kombination med en utsökt ugnsstekt fisk gjorde kvällens middag minnesvärd. Det kändes som det var evigheter sedan man ätit så gott. När vi efter en knapp veckas äventyr återigen kom till den lilla röda stugan kändes det som att vi kom hem. Så omhuldade som vi blev. Det var både jag och Janne rörande överens om. När vi for Söderut mot Jämtland och Stockholm hade vi försetts med nygräddat tunnbröd från deras egen bakarstuga på gården.

Åter till Norrbotten; efter bataljerna i dessa Norrbottniska kuststäder så tyckte vi oss förtjänta av att ta in på Grand Arctic Hotel i Överkalix. Det var svårt att varva ned och känna trötthet när timman var natt. Dessutom liknade natten dag. Man glömmer inte den midnattssol som sken in hotellrummet och hur den speglade sig i Kalixälvens vatten utanför vårt fönster. Det var mer än vackert och ingav ännu mer inspiration inför fortsättningen. Timman var långt över midnatt och Janne skrev rapport till Sd-Kurirens nättidning med en öl framför sig medan jag organiserade upp nästkommande dags möten i Kiruna och Gällivare.

Mötet i Kiruna föregicks av en liten rundtur på det ståtliga stadshuset i Kiruna. En medlem tillika pensionerad gruvarbetare tog oss med och presenterade oss som sina vänner för kommunalrådet Kenneth Stålnacke, som glatt tog i hand och inledde ett trevligt samtal oss fyra emellan, tills det gick upp för honom att vi var de två beryktade sverigedemokraterna som varit huvudnyhet i Norrbottens alla medier det senaste dygnet. Då ryggade han tillbaks en aning och bytte raskt skepnad i ansiktet.

Nästa dag i Jokkmokk utbrast polisen ”lever ni ännu”? Vår framfart i Norrbotten och Lappland, med vänstergrupperna hack i häl, var nu allmänt känt i hela Norrbottens län.

Mötena uppe i Norra Norrland bidrog till att jag och Janne några månader senare återigen åkte upp till Västerbotten, där vi i Skellefteå tillsammans med medlemmar från Norr- och Västerbotten bildade distriktet med samma namn. Äntligen ingick alla delar av landet i något Sd-distrikt. Hela Sverige var erövrat.

Något år senare, i en ny organisation, utsågs jag till regional samordnare för Västernorrlands och Jämtlands län. Jag fortsatte med det koncept jag hade använt tidigare och skapade där en personlig kontakt med alla medlemmar, gjorde utskick till dem och förberedde en separation mellan länen som tillsammans utgjorde Mittdistriktet. Som följd av detta så beslutade Mittdistriktet på sitt årsmöte att Jämtlands län skulle frigöras från Mitt, som nu blev distrikt Västernorrlands län. Det gamla Mittdistriktet var nämligen på tok för stort till ytan och omöjliggjorde ett konstruktivt arbete. Medlemmarna i Jämtlands län var helt åsidosatta. De hade ingen kontakt med distriktsledningen i Sundsvall och Timrå. Så illa var det.

Jag kallade nu till ett konstituerande årsmöte i Östersund. Den rådande situationen i Mittdistriktet hade varit ohållbar. Äntligen ritades Jämtlands län in på den sverigedemokratiska kartan. Partiet har tidigare bara existerat på papper i denna del av landet. De medlemmar jag skapat kontakt i dessa de Nordligaste länen i Sverige hade aldrig tidigare fått telefonsamtal från partiet.

Glädjande nog ryms mycken entusiasm och kampvilja hos medlemmarna i de två nya distrikten. Flera andra distrikt söderut torde vara avundsjuka på den framåtanda som finns i Norr. I dessa annars politiskt röda län finns också en stark längtan efter ett vettigt alternativ. Nu när partiet har etablerat sig även i dessa län så måste man ju säga att partiet begynner att få en helt annan bredd än vad som kunde påstås för ett par år sedan.

Att värna om fädernas seder och bruk, att sätta värde på våra traditioner, att visa intresse för vårt lands historia, att ha vetskap om vår geografi, flora och fauna. Allt detta är för mig en stor del av nationalismen. Nationalism är för mig en strävan efter kulturell kunskap. En strävan som jag hoppas kommer att ge resultat genom Sverigedemokraternas politik.

Skolan är här en viktig bas för sådan kunskap. I dag kan man finna afrikansk dans, jazzbalett och kurser i graffiti på de kommunala kulturskolorna. Medan svensk folkdans lyser med sin frånvaro på schemat. Att prioritera vår inhemska folklore, danser, seder och bruk i skolorna skulle vara ett steg i rätt riktning.

Den svenskhet jag vill beskriva kännetecknar oss i förhållande till andra folk. Det kan vara vårt folkkynne eller att hålla på gamla svenska traditioner. Det är en förutsättning att denna så kallade svenskhet hela tiden förs över från en generation till en annan för att inte förloras och förglömmas för alltid. De sista som kan vittna om hur det var en gång i tiden är de gamla människorna. Vilka har upplevt det gamla genuina Sverige mera än de? Vilka kan mer om våra gamla sedvänjor, tillagningssätt och beredningssätt än de? De gamla är svensk kultur personifierade. Vi har så mycket att tacka dem för. När de dör försvinner också en bit av det Sverige som vi älskade.

Ett annat hot mot vår identitet är att det svenska språket förfaller i rask takt med en herrans massa engelska ord och invandrarslang som tar över språket. Det svenska språkets förfall sträcker sig ända in i den svenska akademiens förut så hedervärda församling. Nya ord väller in och det skapas ett nyspråk där ordens ursprungliga betydelser förändras. Den unga generationen för sig mer och mer i rikssvenska ordalag med inslag av engelska lånord, så kallad ”svengelska”.

Till råga på allt så har den negativa utvecklingen av det svenska språket också gjort intrång i partiet. Detta oroar mig eftersom jag värdesätter svenskan som en omistlig del av vårat kulturarv. Även här svänger man sig alltmer med engelska termer. Inte skall väl vokabulären i vårt modersmål ersättas med ord från andra språk, i hjärtat av det parti som säger sig vilja bevara Sverige svenskt? Jag vill inte ha några ”workshops” eller någon ”feedback” i vårt parti. Här måste vi leva som vi lär.

Det egna modersmålet är som en fiber med vilken man är sammanbunden med verkligheten. Man är som klyftigast på sitt eget modersmål. Att förlora sitt eget språk är att jämställa med att bränna upp ett referensmaterial om vår egen miljö och natur, eller att förlora sin själ och sitt ursprung. Det svenska språket måste återfå sin forna status. Först och främst måste språket erkännas som vår nations officiella språk.

Språket är den viktigaste bron till en nationell identitet. Likadant är det med det lokala tungomålet som förstärker känslan av identitet och förankring i hembygden. Folket har nog ett större behov av att känna lokal identitet idag. Man kan skönja en gryende hembygdskänsla i landskapen. En ökad lokalpatriotism för den egna bygden och en ökad provinsialism för den egna regionen.

Den tilltagande provinsialismen verkar för många svenskar vara ett substitut för nationalstaten. Folket känner mindre och mindre samhörighet med det Sverige som idag växer fram. Folk känner inte längre igen sig i sitt eget land. En gång i tiden kände man en tillhörighet. Den känslan har försvunnit.

På ett liknade sätt känner nog en del av medlemmarna i vårt parti mindre och mindre samhörighet med det Sverigedemokraterna som i dag växer fram. I takt med att vi växer så blir vi ju också alltmer likt andra partier organisatoriskt. Det interna språket får alltmer facktermer. Våra handlingsprogram blir fylligare och får mera professionell prägel. Det är ju som i livet i stort. Barndomen är den tid man minns med nostalgi och glädje. Vuxenlivet är helt annorlunda med ansvar och förpliktelser. Men det är ju den sits som vi sitter i nu, som vi har arbetat för under alla dessa år. Låt oss minnas tillbaks på det som lade grunden till dagens parti och låt oss se tiden an med stor tillförsikt.

Många av aktivisterna saknar den forna aktivismen med utdelningar av flygblad på gator och torg och spring i trappuppgångar. Detta var det enda sätt som vårt parti kunde nå folk på. Vi förvägrades ju både annonser och insändare i pressen. Men det blev också en social mötesplats där man kände samhörighet genom sitt engagemang för fosterlandet.

Nu när partiet etablerat sig och dagligen förekommer i all slags media och på det viset etsar sig i folks medvetande så har utdelningarna av flygblad minskat och tappat i slagkraft. Men aktivismen med flygbladsutdelningar och trappspring kommer förhoppningsvis att fortsätta vara en viktig del av partiarbetet för att visa folket att vi är ett parti som finns nära väljarna.

De två läger som uppfattats inom partiet har efter Jimmie Åkessons partiledarskap kommit mycket närmare varandra, men fortfarande finns motsättningar mellan den ”nya” och den ”gamla” skolan, precis som i vilket parti som helst. Men i Sverigedemokraterna är skillnaderna inte direkt ideologiska utan mera av organisatorisk och strategisk art.

Under alla dessa år har man uteslutande arbetat ideellt och lagt ut hundratusentals kronor ur egen ficka. Jag törs inte nämna någon mer exakt summa här. De som inte offrat stora delar av sin ekonomi skulle inte tro på det.

Man har de senaste åren mer och mer märkt av de problem som finns inom alla områden och verksamheter där det kommer in pengar i bilden. Det är bara att referera till hur det är inom riksdagspartierna. Det börjar klättras över andras ryggar. Det blir mer och mer tjafs om pengar. Det blir mer och mer positionering inför kommande val. Det kommer in fler och fler karriärister. Det är märkbar skillnad mellan en idealist med partiets och fosterlandets bästa för ögonen och en karriärist med egen vinning som ledstjärna. Man behöver inte vara någon större siare för att ana vem som är vem.

Hur skall vi gamla idealister förhålla oss nu? Skall vi fortsätta på den ideella banan och inte bry oss om positioner, pengar och karriär? Eller skall vi avancera med vetskapen om att vi verkligen har gjort oss förtjänta av ovanstående? Den sistnämnda frågan är i alla fall berättigad. Vilka har egentligen gjort sig mer förtjänta av att premieras efter lång och trogen tjänst? Vilka har egentligen visat mera lojalitet och trofasthet för parti och fosterland än oss idealister?

Visst är den politiska kompetensen bland det allra viktigaste om man skall företräda ett parti på den parlamentariska banan. Men i ett parti är det minst lika viktigt att vara trofast de grundläggande idealen. Dessa kriterier står högre i rang hos mig än att vara dataexpert, men samtidigt inte äga några som helst kunskaper eller intressen om nationen Sverige och vår kultur. Här finns mycket kompetens och kunskap att hämta bland många idealister.

Men hur som helst. I slutändan är det ändå bara en sak som har betydelse. Att vi företräder våra egna stamfränder med en politik som främjar den svenska nationen. Att återskapa ett Sverige där vårt gemensamma kulturarv ger oss tillbaks den känsla av tillhörighet som många förlorat och att folk därigenom återigen skall känna igen sig i sitt fädernesland Sverige.

Kommentarer är avstängda.