Dialekten är den lokala varianten av ett språk. Men dialekterna får allt mindre skarpa gränser och tappar därigenom användare. Därför har också det vardagliga ord- och språkbruket blivit fattigare. När vi kommenterar olika dialekters avvikelse från rikssvenskan är det främst språkmelodin vi läser av. Det är också snart det enda som återstår av de forna dialekterna. Men det är skillnaden i olika dialekters ordförråd som gör vissa dialekter mer svårbegripliga än andra. Ord som alltmer försvinner med den äldre generationens bortfall.

Ljudläran vars språkljud kan variera kraftigt på bara några mils avstånd och formläran som ger orden ändelser kan komplicera det hela ytterligare. Det som man mest av allt förknippar med hembygden är ju det lokala tungomålet. Allt detta sammantaget gör dialekterna unika vilket måste vara värt att bevara för eftervärlden.

Med detta vill jag ha sagt att dialekt i lika hög grad som språk är helt grundläggande för känslan av identitet och samhörighet. Jag kommer under ”tungomål” med jämna mellanrum att utveckla resonemanget vidare och beskriva olika sammanhang och avvikelser från vårat avlånga land där varje landskap rymmer så många olika varianter av det svenska språket.