Inte behöver väl Sverige importera kultur för att det skulle vara någon sorts egen bristvara? Man skulle nästan kunna tro att så var fallet om man blint tror på den ensidiga ”debatten”.
I Sverige har vi 25 landskap, var och ett med sin egen särprägel av det som vi kallar svenskt. Inte tror jag att exempelvis alla våra olika sedvänjor på tjugondag Knut kan sägas vara fattigdom?

Vilka seder och bruk har man kring midsommartid i Dalarna, som man inte har nere på Söderslätt och tvärtom? Vad skiljde folktron åt i kustlandskapen jämfört med det inre av landet? Är inte Sverige och alla dess provinser ett enda mångkulturellt land av egen kraft. Vi behöver inte berikas. Influenser har vi alltid tagit till oss, men dessa har också alltid omformats till en annan variant och blivit till det som vi kallar det svenska.

Här skall vi gå på upptäcktsfärd i den svenska djungeln av sedvänjor, olika brukningsmetoder, trosuppfattningar med mera.