Vargjakten har skapat förstämning och ilska. Visst måste man förstå reaktionerna och kritiken. Men kom gärna med konkreta förslag och idéer om hur man skall komma till rätta med den överkoncentration av varg som förekommer i Värmland, Dalarna och andra delar av Svealand.
Det handlar inte om att utrota vargen eller utplåna stammens livskraft, utan helt och hållet om att skjuta av områden med för stor koncentration av varg. Den stora utmaningen ligger i hur man skall kunna få en mera utspridd stam. Då skulle både människa och natur mycket väl kunna handskas med både tre- och fyrahundra vargar. Men är andra regioner av vårat avlånga land beredda att hysa varg? Det är i mångt och mycket en fråga om solidaritet med invånarna i de bygder som ser problematiken in på bara knutarna.
På lands- och glesbygd har människorna i generationer både ägt, brukat jord och avverkat skog. Man har fritt kunnat ströva på sina marker och släppt både boskap, tamdjur och barn ur sikte. Förstå dem om de nu känner oro, olust och rädsla när vargarna stryker kring gårdarna i allt större flockar. Anledningen till att vargen inte är känd för angrepp på människor i Sverige beror helt och hållet på det ringa antal som funnits i landet sista århundrandet. Därför måste populationen varg hållas på en viss nivå genom licensjakt. Men visst vore det bästa om andra lösningar skulle komma till stånd.